saratobias

I helgen malade vi La Escuelita tillsammans med tonaringarna. Det var riktigt roligt att ga loss med rollers och penslar pa det lilla cementhuset vid marknaden.  Forst grundade vi med vitt och sedan ljust turkost och lila nertill- man skulle nastan kunnat tro att det var jag som valt fargerna...

Ungdomarna tog malandet verkligen pa allvar och det blev sa fint. En av de coolaste killarna, Elkin tog det hela oerhort seriost och var valdigt noggrann. Jag sa att han kanske skulle satsa pa att bli malare och han sken upp stolt bakom alla sina skyddande masker. Nar han senare skulle ga hem var han noga med att saga hejda till mig, malarchefen (som Gunilla utnamnt mig till- roligt i all denna machokultur!).      

Vi at lunch tillsammans och nagra av killarna at sa hungrigt att det gjorde ont i mig. De at som kattungar radda att bli av med maten. Jag undrar hur langesen det var sedan de fick ata sig ordentligt matta. Ja, det var en riktigt fin dag tillsammans och det kandes gott for oss alla att gora nagot som verkligen marktes.

I sondags fick vi aka med Dona Reina och hennes son och sonson pa ett aventyr med jeep till kanjonen. Efter bara nagra kilometer sa small ena framdacket till och vi fick stanna och byta. Vi akte pa knaggliga vagar och kom fram till Kanjonen. Med bat tog vi oss langre in langs floden. Sedan borjade vi klattra langs bergssidorna men det blev lite for spannande sa Alice, Axel, Sonen, sonsonen och jag akte in en bit pa gummibatar och gummidack. Vattnet var ljuvligt kristallgront och bergsklipporna stupande branta. Vi badade och simmade i allt det vackra.

I mandags malade vi vidare och skrev med fargglada bokstaver "La escuelita del Mercado" pa fritidsets framsida. Vi besokte en skola och lekte med barnen pa La escuelita. Pa kvallen lagade vi pasta som avskedsmiddag och kvallen avslutades som alla kvallar med en fotbollsmatch pa grusvagen utanfor huset tillsammans med barnen fran gatan. Det var riktigt roligt!  Fotboll ar ju faktiskt ett fantastiskt bra satt att komma runt sprak- och kulturella barriarer... (Detta ar nog det narmaste en hyllning av sport som ni far fran min sida sa hall till godo!)

Det var mycket sorgligt att pa tisdagen krama hejda till alla vara vanner. Vi grat och de sjong och alla vinkade stort nar vi for ivag mot busstationen pa ett jeepflak bland ris, bonor och vaskor. Det ar anda gott att det gor lite ont i hjartat for da har det betytt nagot for oss.

Nu ar vi lite lediga och ar vid ett strandstalle utanfor Leon. Fantastiskt harligt att smalta intryck, bada och lasa.

Appropa barn som blir slagna och andra hemskheter sa har vi fatt hora sa tragiska historier om barnen som gar pa La Escuelita att det inte ar klokt att dessa barn kan skratta. Det finns lagar och det finns regler har, men i all fattigdom och misar sa ar det svart att det kommer anda till att bli pafoljder till brotten. Ett forsta steg ar ocksa att vaga anmala och att veta till vem och hur man gor. La Escuelita arbetar med att stotta barnen och kvinnorna i detta.

Detta blev ett langt inlagg, alldeles for langt for att vara ett blogginlagg men nar jag satte mig sa kom det sa manga ord. Hoppas att ni inte snoar bort dar hemma och ta det lugnt nar ni ar ute och gar eller kor.

Manga massa kramar fran Sara 

Overst ser ni vart hus som vi bor i och Claribell och Alice. Mittenbilden visar hur vi grundmalade i morse tillsammans med tonaringarna pa La Escuelita. Den nedersta visar nar vi overlamnade alla saker till La Escuelita.

Efter en lang resa sa kom vi antligen fram till Somoto igar kvall. Nar taxichafforen som korde oss fran bussen korde in pa den sista grusvagen och gatlyktorna allt farre sa blev vi lite oroliga men sa lag det dar, Dona Reinas turkosmalade hus. Pa hennes tomt fick vi ett eget rosa hus med varsitt rum. Riktigt lyxigt! Boendet kanns valdigt akta och vi har utedass med stora kackerlackor, harlig utomhusdusch och hangmattor under citron och mangotrad... 

Vi kom fram till Nicaragua redan i mandags kvall och spenderade en natt pa CECIM, utbildningscentrat i fororten till Managua. Vi at frukost med nunnan som driver centrat och sedan fick vi en en liten guidad tur och enn promenad runt i Ciduad Sandino. 

Nu har vi just varit och traffat barnen pa La Escuelita, fritidset vid marknaden och raknat lite matte och lekt med dem. En stackars kille fick valdigt ont i armen nar vi var i lekparken och Reina forklarade for oss att han blir slagen hemma och antagligen slagit till en gammal inflammation. Nu grat han for att han inte vagade ga hem av radsla att fa mer stryk... 

Det kanns oerhort skont att antligen ha kommit hit och vi alla stortrivs och forundras over allt som ar lika och olika...

Manga kramar!