saratobias

Vi lamnade Vietnam med en harlig bat som hamtade upp oss vid hotellets brygga och pa Mekongfloden njot vi i fem timmar innan vi nadde Pnom Penh i Kambodja. Dar hittade vi en minibuss som skulle soderut och vid halv tio pa kvallen kunde vi kanna havsbrisen, ata en god middag och lyssna pa lite livemusik pa stranden i Sihanouk Ville. 

Morgonen efter tog vi en bat ut till en liten paradiso, Bamboo Island eller Koh Russei som den ocksa heter. Dar hade vi fyra underbart lata dagar da vi bara badade, sloade, laste bocker, gungade i hangmattor och pratade med fiskare och nagra trevliga turister. Vi bodde i en liten bungalow pa stranden och det fanns bara en restaurang sa det var nagra dagar med valdigt fa val. Att vi dessutom fick lana en gitarr av den brittiske agaren gjorde inte saken samre. Fantastiskt och underbart ar det enda som kan sagas om dessa fina dagar!

Idag har vi varit i Pnom Penh och haft en kanslomassigt tuff dag med besok pa S-21 fangelset dar roda khmererna torterade sina fangar innan de tog dem for att avratta dem vid Killing fileds dar minst 20 000 manniskor ar begravda i massgravar.  Vi fick ta del av fasansfulla berattelser om dessa manniskors oden och om tortyr och lidande. Fruktansvart att detta folkmord kunde ske och det sa nyss! 


Nu har vi kommit fram till Siam Reap och Angkor vat, Sara Tobias och 20 000 andra "Indiana Jones-wannabees".  
Vi skickar manga kramar till er alla, slanger oss i en lian (nagot vi faktiskt testade harromdagen pa on) och laddar infor alla termpel.

Vi lamnade Lunang Prabang och alla munkar med en VIP-buss osterut tillbaka mot Vietnam. VIP-bussen visade sig vara en gammal skraltig Hyundai utan fallbara saten och med lagom mycket benutrymme for dvargar. Allt ovrigt utrymme var fullt med diverse varor. Pa taket hade vi honsburar och mittgangen forvandlades snart till ett berg av ananas. Turen som enligt utsago skulle ta 14 timmar visade sig ta 22 timmar, men det var en ganska kul resa anda.

Vi anlande tillslut till Vinh och den egentligen fina stranden i Cua Lo. Har var det ont om vasterlanningar, men gott om vietnamesiska turister och markligt nog lite dyrare att bo och ata. Tyvarr at alla vietnameser lunch pa stranden och lamnade alla rester at tidvattnet.

En annu finare strand, och utan horder av folk, fann vi i Dong Hoi varifran vi akte motorcykel till Vinh Moc Tunnels dar vi krop ned i underjorden for att uppleva viet congs livsvilkor under the american war. Haftig utflykt!

Nast pa tur var den gamla kejserliga staden Hue, som var nagot av en besvikelse. Staden hade visserligen ett haftigt citadel fran forr, och en kopia av forbjudna staden i Beijing dar man kunde vandra omkring en hel dag och njuta, men annars kandes det som att staden resultatlost skrek efter turister. Mycket i citadellet var krigsskadat men en del var ocksa pa vag att restaureras. Det kandes (trots flertalet japanska turistgrupper) ganska fridfullt att vandra runt dar. Kanske blev var bild av Hue ocksa skadad av erfarenheten av att tappa bort ett VISA-kort...

Liksom alla andra styrde vi darefter var kosa mot Hoi An. Har blev vi dock positivt overaskade. Den lilla mysiga staden (visserligen med alldesles for manga forsaljare) hade forutom mojlighet till fantastisk shopping med mojlighet att sy upp allt mojligt, aven en harlig strand en kort cykeltur bort. Stadens koloniala arv blandades med mysiga byggnader med aldriga kinesiska fortecken. Trevligt!

Pa stranden i Hoian ligger turister under parasoll och latar sig i olika nyanser av blekhet och rodbrant.
Pa stranden i Hoian gar unga kvinnor runt med stora korgar varor.  Flera lager klader, hattar, munskydd, nagon har fingervantar.
Pa stranden i Hoian stretar aldre kvinnor med fruktkorgar och notter. Deras hy ar rynkig, laderartad av liv och sol.

Pa stranden blir det sa tydligt

Nar vi fragar:
Det maste vara oerhort varmt med vantar och tre lager trojor med arm, nar det ar 30 grader varmt?

Blir svaret:
Jag tycker att vit hy ar sa vackert, brun hy ar ful och ser gammal ut.