saratobias

Pyssel i vardagsrummet.

Morgonfärd med autoriksha genom Varanasi. Ett inferno av olika sorters tutor från motorcyklar, autorikshor, bilar, plingande cykelrikshor, en tempelklockas klang. Några cyklar andra går. Vägarna är trånga och mitt i detta strövar kor och kalvar lugnt fram. Eller kanske några grisar och många hundar. Vissa människor bor i lyxiga hus och våningar, andra i små skjul med lappade plåtdelar som väggar. Några däremellan. Vi ser människor laga mat, sälja frukt och grönt, koka chai, leka med sina barn, barberare som friserar kunder. Livet leva överallt och sker längs gränder och vägkanter som vi far förbi. Kvinnornas färgsprakande saris lyser upp i dammet och smutsen.

Det är riktigt jobbigt att se fattigdomen och klass- och kastskillnaderna. Jag funderar på varför är här egentligen. Det är mycket mer bekvämt att slippa utsättas för dessa orättvisor.  Att se damen som bor utanför Ganga Mahal i en liten låda på fyra ben, tillreda sin mat. Att möta pappan till en fyraårig flicka som genom Hilma påminns starkt om sin egen dotter. Han måste jobba 30 mil från sin familj för att tjäna pengar och får träffa dem en vecka var tredje månad. Många äldre tvingas tigga. Det avskaffade kastsystemet lever ännu här. Jag frågar lärare om hur de hanterar kastsystemet i undervisningen. De säger att skoluniformen är bra för den gör alla lika. Rik eller fattig, sikh, kristen, hindu eller muslim- uniformen tar bort olikheterna och gör barnen lika. De berättar också att de jobbar mycket med respekt, fred och förståelse med barnen.

Malte och Hilma verkar gilla Varanasi. En dag satt vi länge vid en ghat (stora trappor som leder ner till den heliga floden Ganges) och tittade på när några spelade cricket, barn flög med pappersdrakar och så räknade vi kor. 

En morgon for vi på en magisk morgontur med båt och fick se livet vid floden på nära håll. 

Det är ganska många som vill ta kort på och känna på barnen. De har, med all rätt, tröttnat lite på all uppmärksamhet och gömmer sig nu eller säger argt nej om nån försöker nypa dem. Det är egentligen ganska konstigt- är det någon vuxen som skulle gå med på en sån behandling som man utsätter barn för..? 

Vi bor i Ganga Mahal ett fyrahundraårigt palats som ligger precis vid Ganges vid Assighat. Förr i tiden hade de olika kungarna palats här som de kunde nyttja för sina heliga bad. Karlstads universitet hyr sedan 25 år tillbaka en våning här med fem rum för studenter, ett vardagsrum, kök och en fantastisk takterrass. Just nu är det tre andra studenter här så det är lite som att bo i kollektiv. Vi följer livet och tillbedjan vid denna Ghat på nära håll. För oss är det en perfekt fristad och Malte och Hilma leker, bygger kojor och pysslar massor mellan varven. 

Att vara på resa är för mig att leva livet lite mer intensivt och närvarande än i vanliga fall. Kanske borde man alltid göra så? Vi har träffat flera människor här och jag funderar på hur man kan förstå dem så nära deras uppfattning om världen och livet som det går. Hur kan man tillfälligt gå i någon annans skor? Roligt är att människor delar med sig och berättar saker.

Igår och idag har jag haft flera riktigt fina samtal. En äldre lärare som skrivit läroböcker och artiklar om tibetansk kultur gav mig av sin tid och berättade om sin syn på undevisning i tibetansk kultur, men också om etiska och moraliska värderingar som går bortom religion och är universella. Vikten av att sätta andra först, att vara snäll, känna medkänsla, vara vänlig och sprida kärlek.

Idag fi ck jag förmånen att intervjua en rektor som beskrev lärarens och skolans uppdrag på ett liknande sätt. På hennes tibetanska modellskola arbetar de efter fyra principer- frihetens, altruismens, arvets och innovationens- och där målet är att barnen ska bli bättre människor och bidra till samhället på bästa sätt. Hon belyste också vikten av kärlek. På hennes skola fick jag också vara med om en morgonbön och vara med på undervisning om världsaidsdagen. Bön och meditation är ju inte så vanligt i svenska skolor men annars var det mycket som kändes likt. 

Efter lunch fick vi också en glimt av Dalai Lama själv när han kom åkande i bil med sitt följe. Det var en intressant väntan utanför templet med flera buddhister och munkar.  Dalai Lama såg väldigt snäll ut.

Vi åkte tillbaka till Norbulingkainstitutet och fick vara med om en fantastiskt fin dans- och musikföreställning. Dansarna bestod av två gäng och de bytte kläder mellan varje nummer. Otroliga dräkter och vacker musik.

Annars så spelar vi mycket UNO och kortspel. Barnen målar mycket. Malte är tyvärr lite förkyld men vi hoppas han piggar på sig snabbt.

Det bor många apor i buskarna nedanför och häromdagen hade vi väldigt roligt till frukost. En apa hoppade upp på balkongen och tittade in hos några av våra danska grannar. Det hördes två rejäla tjut och sen flög apan ut!